Vi vaknade efter några timmars sömn och åt vår morgongröt. Sen packade vi ihop tälten och rinkkorna för att komma iväg snabbt. Det gick bra i början, men när vi hade gått en bit fick vi ta av oss skorna för första vadet.
När vi kommit över var det dags för nästa utmaning, än väldigt brant uppförsbacke. För det var nämligen en ås mellan två fjällbäckar (eller vad de nu klassas till). Det var bara att sätta på sig skorna tillbaka och kämpa sig uppför. Vi tog oss över följande bäck och sen var det bara att börja gå igen.
Här är det allra sista vi såg av Pältsan.
Så tyckte vi att vi behövde ta en matpaus för ju längre vi kom ville vi bara fortsätta gå, för att komma fram nån gång. Vi satte oss ner och åt smörgåsar och allt annat vi ville ha. Men vi hade ingen ro att sitta allt för länge utan vi ville ganska snabbt gå vidare.
Och av någon konstig anledning tog bilderna från själva vandringen slut här, men det kanske finns en förklaring. Vi fortsatte gå och det började gå ganska fort neråt. På en del ställen fick vi gå på snön och på en del ställen var det väldigt kladdigt. På en sträcka gick det brant nerför och det var bara att hålla tungan rätt i mun. Vi närmade oss sjön och det blev bara våtare och våtare. Vi gick en lite längre sträcka med crocs för att det var så blött och många ställen vi fick korsa vattendrag. När det blev torrare igen blev det fotvård förre vandringsskorna sattes på. När klockan var fyra kom vi till treriksröset och hade tre kilometer kvar att gå. Båten skulle gå ungefär halv fem och vi satte på ett kol för att försöka hinna. Jag och lillasystern höll täten till först och det gick undan. Fast efter halva vägen började sakta i lite och vi hade pappa att ta täten istället. Jag höll farten ganska bra tills vi bara hade en liten bit kvar då jag bestämde mig för att sakta in för att inte vara helslut när vi kom fram till hamnen. Mamma och lillasyster var ändå några meter bakom mig så det gjorde inte så mycket. När pappa kom upp på berget vinkade han mot båten för att försöka få de att se att vi ville med. Båten hade redan lagt av, men de såg pappas vinkning och vände om för att ta med oss också. Och när jag såg det när jag kom upp på berget då blev jag så otroligt glad. Alltså den GLÄDJEN, det finns nästan inga ord som beskriver den. Vi lastade på rinkkorna och hoppade in i båten så vi fick pusta ut.
När vi kom till hamnen gick mamma och pappa efter bilen och stugnyckeln, medans jag och lillasyster kylde ner fötterna.
Vi lastade in rinkkorna och åkte iväg och handla lite mat före vi började ta av oss och slappna av.
Renarna kom väldigt nära, nästan så nära att de rörde i bilen.
När vi hade packat om alla väskor tog jag, mamma och pappa en kvällspromenad ner till hamnen för att mjuka upp benen lite.
Väldigt vackert var det!
Och slutligen var det bara att göra sig redo för Norge följande dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar